Jag betraktar mig själv som en hyfsad disciplinerad och driven människa (Träningsmässigt nu, inte annars). Trots detta är det nästan omöjligt för mig att ta i så mycket som jag behöver. Det blir lätt att jag lägger mig på ett tempo några sekunder långsammare än min kapacitet. Jag springer där och bara myser. Visst 95 % av all träning ska vara mysig MEN de övriga 5% ska fan göra ont. Då behövs sparringpartners. Som drar upp tempot och ser till att jag får lida.

Gårdagens löppass är ett klockrent exempel på ett pass som jag nog aldrig skulle kunna genomföra ensam. 28 km i ca 4:45min/km med 6 km i 3:45-4:00 min/km (det skulle varit 7 km men en ocean med snö satte stopp).

Tack för smärtan! Den behövs